Det blir inte alltid som man vill
Tänkte barsa flika in här då jag tyckte att bloggen var så extremt tom utan några inlägg. Så det kommer ett nu, om det blir kort eller långt återstår att se.
Vad har hänt på sistonde då? Aryah har röntgats och skötte sig riktigt bra hos veterinären. Någon tandoperation blev aldrig av men som det ser ut nu får vi tyvärr lägga våran IPO karriär på hyllan och hitta någon annan sport att köra. Hon har kvar tanden för tillfället och äter inte längre Metacam. Så vi får se. Min hunds hälsa går i första hand än mina drömmar.
Det har tråkigt nog gjort mig väldigt deprimerad då IPO varit en dröm jag länge haft. Och nu när jag äntligen fått en hund som är född för sporten gör det mig mer ledsen att inte kunna köra det. Så vi kommer att testa på lite olika grenar och se vad som passar oss helt enkelt. Men för tillfället tränar vi tävlingslydnad och tanken är att komma ut på banan när vi känner oss redo. Vi kan inte sitta hemma och deppa resten av livet.
Gårdagens träningspass gick riktigt bra och jag var nöjd över både min och Aryahs prestation. Hon var med på noterna men vi måste jobba mycket mer på apporteringen. Fast det är inte särskilt konstigt då vi inte har lagt ner någon tid på den utan fokuserat på annat. Och jag är en person som inte riktigt nöjer mig med "bra" utan det ska bara minst "jättebra". Har fått mig en del tips på hur jag ska få mer fart i apporteringen så det ska vi jobba stenhårt på.
Fria följet och linförigheten har jag inte mycket att säga negativt om, hon är fokuserad och håller i rätt position. Inga snea sättanden eller så. Det vi däremot inte alls har tränat på är ställande under gång, och det tänker jag faktsikt inte träna på förrän jag är nöjd med de andra momenten och känner att jag kan lägga ner all fokus på ställandet.
Platsliggning har vi kört en gång, hon låg i drygt 2 minuter med lite belöning då och då. Målet är såklart att hon ska ligga still utan belöning. Men man får ta ett steg i taget. Och hon är fortfarande väldigt ung. Jag kan inte ställa på tok för höga krav på henne nu när vi ändå kör väldigt många olika moment. Hon är riktigt duktig som inte går upp i stess och blir förvirrad när vi väljer att träna någonting annat.
Vi kommer nog att ha roligt ute på plan Aryah och jag. Jag tror det faktiskt. Hon är hunden som passar mig som handen i handsken.
Sen har vi Izor. Honom får vi inte glömma. Tyvärr märker jag att vi glider mer och mer ifrån varandra, vi får se om det går att ändra på det nu när vi har börjat träna igen. Om vi hittar varandra igen. Jag hoppas det. Annars får vi se då vad som händer. Mer om det skriver jag inte i bloggen.
Izor har för övrigt blivit mycket bättre i kroppen och orkar otroligt mycket mer. Han äter dagligen MSM och springer omrking, leker och går inte i passgång alls lika ofta. Tyvärr så har han tappat en hel del muskler på sistonde men det kommer vi att bygga upp igen.
Jag har för övrigt sålt min systemkamera och uppgraderat mig ett steg, så numera kommer jag att fota med min Nikon D700. Jag har ännu inte fotograferat med den, men det kommer. När motivationen till fotografering kommer tillbaka.