ha djur trots att man mår dåligt?
Men det som fick mig att tänka lite var att personen inte tycker att man ska ha djur om man inte mår bra. Vilket jag tycker är helt fel tänkt.
Jag tycker att alla som mår dåligt, är nedstämda eller deprimerade borde omringas av djur. Djur sprider lugn, trygghet och ger otroligt mycket kärlek som inte går att jämföra med kärlek från en människa. (Säger inte att det ena är mer rätt än det andra).
Jag har haft djur omkring mig sen barnsben. Min uppväxt var inte den roligaste, men den var inte hemsk den heller. Men jag mådde väldigt dåligt som liten, vilket jag inte visade. Jag höll det inom mig istället. Om ni har läst min tidigare blogg så har jag haft en Papillon tik vid namn Lisa, som blev min bästa vän. Jag började gå promenader med henne från att jag var 8 år gammal, och sen blev hon en del av familjen. Men jag fick mitt första egna husdjur när jag var 10 år gammal. En dvärghamster som hette Snowbeen. Världens snällaste lilla krabat. Ett sånt litet djur som stal mitt hjärta med storm. Den killen hjälpte mig många gånger då jag var ledsen. Att plocka fram honom ur sin bur och klappa på den lilla kroppen gjorde att kag kunde slappna av. Så pass mycket att jag brast i gråt över allt jag burit på och hållit tyst om. Då jag var rädd för att bli dömd.
Fler djur kom in i bilden med åren, två dvärghamstrar till. Sally, som var Snowbeens kullsyster och sedan lilla Cookie. Cookie blev 4,5 år gammal. På tok för gammal för en dväeghamster. Men det måste tyda på att han haft rätt så bra?
När jag var 16 år flyttade hem igen efter att ha bott i Borlänge en period. Då fick jag äntligen köpa min första helt egna hunf. Så jag köpte Izor.
Izor har fått gå igenom mycket tillsammans med mig, glädje, sorg, ångest och panik. Men han har alltid stannat kvar vid min sida. Han har aldrig vikt av. Trots att hela familjen är samlad så är det Jag som är Izors favorit. Det är mig han håller sig till helst. Även om pappa har varit med från start sen jag fick hem Izor.
Bara för att man inte mår bra eller är psykiskt sjuk är man inte en sämre ägare. Har man folk som hjälper en och stöttar så kan det gå hur bra som helst. Jag har i 3 års tid fått Izor rastad på morgonen då jag äter tunga sömntabletter som gör att jag är svårväckt. Inte lider Izor för det? Visst kan han ligga kvar vid mig tills jag vaknar. Men när min pappa ändå kommer hot på morgonen för att ge mig min morgonmedicin så går han en sväng med hundarna innan jobbet.
Jag är ingen sämre djurägare för att jag sällan rastar mina hundar på morgonen. Jag är inte en sämre djurägare för att jag inte hittar på 10 olika saker med hundarna under veckorna. Jag gör mitt bästa för att mina hundar ska ha det bra. Och jag vet, att dom har det bra. Visst skulle dom kunna få det bättre hos någon annan. Men dom skulle lika väl kunna få det sämre.
Så varför är folk så emot att deprimerande/psykiskt sjuka människor har jist HUND av alla djursorter? När det finns hjälp och stättning man kan få. Som jag då. Jag har min familj och min bästa vän som hjälpt mig när jag mått riktigt dåligt med att rasta dom. Mina hundar kommer ut flera gånger om dagen. Dom får springa av sig. Tyvärr kan jag inte trolla fram ett körkort men hade jag kunnat det så skullr jag garanterat göra det. För att kunna ta oss till olila platser som vi inte har möjlighet till i dagsläget.
Jag tycker personligen att folk som mår dåligt SKA omringas av djur. Så länge dom vill det själva. Jag lever idag med två hundar, två brukshundar dessutom. En av dom från hårt arbetande linjer. Och mina hundar mår prima. Iallafall vad jag själv kan se och vad andra har sagt om dom. Men det är jag som känner mina hundar bäst. Och jag ser på dom om något inte står rätt till.
Man känner vad man klarar av själv och gör det bästa av situationen. Spelar ingen roll om man inte spenderar morgonen med hunden man blir inte sämre hundägare för det, folk tar för mycket åt av andra. Fokusera på vad man själv gör och att hundarna får det så bra som möjligt.